Alla inlägg under februari 2011

Av Åsa - 27 februari 2011 08:48

Man kanske borde skriva ner alla roliga citat från barnen. Tänk vad roliga saker de säger! Leo framförallt, han är en riktig citatspruta. Här kommer lite smakprov:


Leo: -Mamma, vad är en pensionär?

Jag: -Ja, när man har jobbat i hela sitt liv och tjänat in pengar till staten så får man vara ledig när man blir lagom gammal. Så man kan ha roligt och göra vad man vill, som tack liksom.

Leo: - Finns det barnpensionärer? Jag vill ansöka om det. Det verkar ju hur bra som helst!



Leo: -Mamma, varför skakar mormors arm och ben ibland?

Jag: -Det är för att mormor har en sjuksom som heter Parkinsson, som gör att man skakar ibland i musklerna.

Leo: -Varför har sjukdomen ett namn som en människa?

Jag: -Därför att man döpte sjukdomen efter den personen som hittade sjukdomen, han hette Parkinson. (Iof osäker på detta men barn kräver ju svar...)

Leo: -När föddes han?

Jag: -Det var säkert för länge sedan.

Leo: -Då ska jag säga till mormor att hon har tur som har en sjukdom som heter som en människa och som gör att hon kan leva hur länge som helst!


Linn vill inte äta sin mat. Vi har diskussioner om att det är viktigt att äta om man vill bli stor.
-Mamma, om jag äter upp min mat, får jag långa tuttar som dig då?


Leo ska åka iväg med mormor Camilla & morfar över helgen. När vi ska skiljas åt kramar jag honom hårt och säger:
- Lilla hjärtat, jag kommer sakna dig. Vill du att jag ska hämta ett gosedjur som du kan ta med och krama om du blir ledsen?
-Äh, det behövs inte mamma. Jag har ju mormor, hon är jättegosig!


ANNONS
Av Åsa - 27 februari 2011 07:51

Dollie har en nyfikenhet som nästan är lite besvärlig ibland. Hon ska kolla in ALLT, hela tiden. Stoppa huvudet och nosen i alla slags hål, bära och undersöka allt skräp hon hittar, gräva hål om hon hör spännande ljud och gärna kypa in på spännande ställen. Undersöka alla barnens leksaker, gärna de med ljud, pilla ut legobitar ur fina kreationer och gärna hoppa upp i fönsterna och ev på köksbordet för att kolla läget. En gång försvann hon in i ett avloppsrör och jag trodde hon fastnat, det hade hon inte. Men hon hade hittat något som hon var intresserad av, och höll på där inne en bra stund.


I veckan var jag ute med Marika och hennes pudel Yama, för lite miljöträning. Dollie är understimulerad just nu och ett antal saker har rykt här hemme pga tristess... Så nu skulle hon få något att bita i. Hon tyckte det var toppenkul, hon klättrade i gallertrappor, gick på ramper, kollade in containrar, soptunnor, gick genom glasdörrar och entréer. Allt var jättekul! Gallertrapporna var var smala och vridna och rangliga, de var så kul att hon skuttade lite extra på dem. På slutet av promenaden hittade hon ett gäng ihopsatta kundvagnar som hon tyckte var så spännande, dessutom fanns det en påse i en av dom som luktade gott... Den lirkade hon ut med framtänderna genom 3 vagnars galler. Hon hittade också en pinkade gubbe på promenaden, det var inte lika kul ;-) Hon var lite trött när vi kom hem, men det gick fort över...


NU har vi anmält oss till två kurser i vår. Och hoppas nu att snön försvinner få vi kan börja spåra!


  

Här är en rolig bild på yrvädret, hennes energi är otrolig! Hon är aldrig trött.


  

Nyfiken i en strut!

ANNONS
Av Åsa - 20 februari 2011 21:06

Hittade detta brev som jag skrev till några vänner efter vi kommit hem med Linn. Hjärtat gör ont och tårarna bränner när jag läser det. Jag få samma känsla av ångest och panik som vi levde med under den där veckan, innan vi fick beskedet om att Linn skulle klara sig. Det går inte att beskriva mer än att man stänger av allt, och varenda muskel är spänd till bristningsgränsen. När ovissheten släpper bryter man ihop, och kroppen är så utmattad att man inte orkar stå. Glädjen är överväldigande men också tacksamheten. Vissa saker förändrar ens liv, och efter en sådan händelse ter sig allt annat ganska oviktigt. Livet är faktiskt en gåva. Fråga mig, jag vet.


Hej vänner,

Ja, det har varit en lång och jobbig resa för oss men nu börjar vi se ljus i tunneln... Tänkte att jag skulle berätta lite om hur det har varit och vad som hänt.

 

Clara Linn föddes den 24/10 kl 23.47 (2007) på Danderyds Sjukhus nästan 4 veckor för tidigt. Förlossningen gick bra men det konstaterades snabbt att hon var rosslig och lite dåligt syresatt. Specialister tillkallades och hjärtfel konstaterades, det blev ambulans till KI till barnkardiologen och neo-natal intensiven. Hjärtfelet hon hade heter transposition, det betyder att de två stora kärlen i hjärtat, lungartären och stora kroppspulsådern satt tvärt emot vad de ska. Så syresatt blod pumpades tillbaka till lungorna och syrefattigt ut i kroppen. Hon hade ytterligare en defekt i hjärtat, en öppning mellan förmaken, som i hennes fall var positiv eftersom den gjorde att blodet kunde blanda sig och ökade upp syresättningen. Läkarna höll också en till öppning i hjärtat öppen med hjälp av medicin, ductus (normalt öppen då fostret är i magen, stängs efter ett par timmar till några dagar efter födsel).

 

Operationen utfördes en vecka efter födseln, man vill gärna vänta tills bebisarna är lite äldre. Kvällen innan operation fick vi negativa besked om utgången av operationen, de kunde inte se hur Clara Linns kranskärl satt på ultraljud. Kranskärlen är små kärl som går till de två större kärlen och syresätter själva hjärtat. Flytten av dessa kärl som i lillans fall var ca 1 mm i omkrets, är det kritiska skedet i operationen. Om de sitter på ett ofördelaktigt sätt så minskar risken för en lyckad operation drastiskt. Eftersom de inte kunde se hur de satt, flaggade kirurgen för det värsta. Clara Linn var dessutom liten, vilket försvårade det hela. Hon tillhör de minska barn de har opererat.

 

Ja, ni förstår säkert att den 31 oktober är den värsta dagen i våra liv. Det var helt fruktansvärt att vänta på besked om hur det gått. Och jag var helt övertygad om att hon inte skulle överleva... Vi visste att det kunde ta till 16.30 innan vi fick besked om hur det gått, men redan kl 14.20 ringde kirurgen med positivt besked! Clara Linns kranskärl satt på ett ovanligt sätt, de hade bara sett det några få gånger tidigare, men det var ett sätt som gick att operera.

 

Efter operationen har det gått väldigt bra, redan första ultraljudet visade att hjärtat återhämtat sig snabbare än man trodde. Hon började äta mat via sonden lite smått, och öppnande ögonen och kikade på oss två dagar efter operationen :-) Vilken lycka, då hade vi bara skymtat ögonen en kort stund innan. Efter två dagar tog de bort drän och kopplade bort respiratorn. Tre dagar efter operation så försökte hon amma för första gången! Då fick vi flytta till en vårdavdelning, där vi fick ha Linn med oss och sköta henne själv. Sköterskor kom in varje timme och kollade hennes värden. Inför varje amning skulle hon vägas och sedan efter, blöjorna skulle också vägas för att se hur mycket hon kissade. Så det var lite pyssel. Varje dag var det röntgen och ultraljud också.

 

När läkarna gick rond på måndagen så berättade de att vi skulle få åka tillbaka till Astrid Lindgren, eftersom allt flöt på så bra. Helt underbart! Samma dag vi skulle åka till Stockholm tog de bort sonden, eftersom hon ammade så bra. Vi fick åka tåg och ta med oss Linn, det var väldigt nervöst att ta ut henne bland folk men det gick! Väl framme i Stockholm kom vi till en vårdavdelning på Astrid, och där behövde vi bara stanna ett dygn för att de skulle göra nya tester och ultraljud. Sedan kom den stora dagen och vi fick åka hem, jippi!

 

Väl hemma har det flutit på jättebra med Linn. Hon äter och äter hela tiden, och uppför sig som vilken bebis som helst. Leo älskar sin lillasyster och vill pussa och krama henne hela tiden, jättegulligt att se! Nu väger Linn 2,9 kg och är 51 cm lång.

Kramar Åsa

 

Faktum är att jag på något konstigt sätt är glad för att vi fått gå igenom detta... Det som inte dödar en stärker en heter det, och det stämmer faktiskt. Man får perspektiv på tillvaron och inser att vi människor själv skapar våra öden, vill man så kan man. Och det är en insikt som jag är väldigt glad över att ha fått. Likaså inser man vad som inte är viktigt, och lägger inte en sekunds onödig energi på det.

 

  

En av de första bilderna på Linn. Tagen när hon är ett dygn gammal ungefär. Näsduken hon har på huvudet hade jag innanför tröjan, och när de lade den nära blev hon lugn... Man ser att hon är blåaktig i huden, särskilt händer och runt ögonen.

 

  

Så här såg hon ut när vi fick träffa henne efter operationen. Vi var så otroligt förvånade över att den blåaktiga tonen försvann så omgående, fast hon är svullen och full med slangar ser hon i alla fall bättre ut för oss!

 

  

Här är första bilden på Linnis med öppna ögon! Hon kikade precis efter förlossningen men sedan orkade hon inte öppna ögonen förän efter operationen. När de tog bort respiratorn och skulle väcka henne pratade sköterskorna med henne och uppmanade henne att vakna. Hon rörde inte en fena. Då gick vi fram och sa" hej lilla hjärtat" och pussade henne. Hon öppnade ögonen direkt!

 

  

Tack älskade Linn för att du finns hos mig!

Av Åsa - 16 februari 2011 19:30

Vi får se hur det går, men nu måste det blir fart på bloggandet... Och hemsidan. Jag skäms för att det inte händer något på den fronten. Jag skyller på att det är fullt upp på alla andra fronter ;-)


Men inlägg behöver ju inte vara långa. Kolla här, detta är en underbar video på Devarox DeVito "Vito" och hans nya "lillebror" Pricken (som är en Västgötaspets). Är inte Vito helt underbart snäll med lilla kompisen!?


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Devarox blogg - om hundar, barn & livet i stort! med Blogkeen
Följ Devarox blogg - om hundar, barn & livet i stort! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se