Jag tänker varje dag på Jennifer och hennes sorg. Hur kan en människa behvöa drabbas av den olycka och sorg som det innebär att mista två hundar inom loppet av två månader...? Här sitter jag själv med 4 hundar, där den äldsta är Angels mamma Roxane som precis fyllt 12 år. Varför får vissa bara en kort stund på jorden? Varför är det alltid de bästa som drabbas av olycka och hur kommer det sig att en olycka sällan kommer ensam...? Jobbiga tankar som det inte finns bra svar på, även fast man önskade det. Som människor tror jag vi är vi funtade så att vi letar efter en mening, något som ger en rimlig förklaring till varför saker sker. När vi inte finner något svar så känns det jobbigare att handskas med det som händer, tycker jag i alla fall.

Jag hoppas på något sätt att om man drabbas av många sorger och jobbiga saker så ska det på något sett ge en credit senare i livet... Nog måste det finnas en rättvisa när man ser det i ett större perspektiv? Jag hoppas verkligen det!

Många kramar till Jennifer & hennes barn som drabbats av allt för mycket på kort tid. Jag önskar så att jag hade kunnat göra mer och lindrat er sorg på något sätt. Tyvärr är det bara tiden som kan göra det, även fast man inte kan tro det just nu... Jag är i alla fall oerhört tacksam för att ni gav Engla-Pengla-Päronpuss det bästa liv en hund kan drömma om!